Kategori: Medielogik

Tjocka gravida får missbildade barn!

”Överviktiga gravida riskerar föda barn med missbildningar”, inte bara tjocka, utan även de med lätt övervikt. Det får vi veta som en av de första nyheterna på Ekot häromdagen. Det är alltså farligare än vad vi trodde från början!

Men vänta lite nu … Vad är det jag läser på Dagens Medicin, där bloggar Mats Reimer följande: ”Men nu blev det väldigt fel när Dagens Eko skrämde blivande föräldrar med kvällstidningsrubriken Även lätt övervikt kan ge missbildningar hos foster. Så många saker blev fel här.. .Sannolikheten att få ett barn utan missbildning minskar alltså från 96,6 % till 96,5 % om modern är överviktig istället för smal. Var verkligen en promilles absolut riskökning värt att göra ett nationellt Eko-inslag om? Och sedan spreds detta vidare i andra medier med okritiska rewrites i sommarvikariernas och nyhetstorkans tid.”

Detta är återigen ett exempel på hur media är helt oförmögna att kunna hantera risk och farligheter. Det som endast är liiite farligt eller att man ska vara försiktig och när risken inte helt kan uteslutas, beskrivs med stora bokstäver som LIVSFARLIGT.

Men varför kritiskt kolla, när media vet att vi lockas till det som är farligt. Det verkar vara så att vi faktiskt VILL BLI SKRÄMDA. Varför skulle vi annars vara så förtjusta i thrillers, skräckfilmer med vampyrer och odöda zombies? Denna vetskap är något som media profiterar på. Visst minns vi alla livsfarliga fågel- och svininfluensor, cancerlarm från akrylamid (chips och havregrynsgröt!)

Vad ska då Ekots reportrar och dennes kollegor bli bättre på? Jag pockar ur Mats Reimers artikel:

  1. Kolla om forskarna kan visa att det finns en verklig korrelation och ett äkta orsakssamband.
  2. Har resultaten bekräftats av andra forskare?
  3. Är den observerade riskökningen tillräckligt stor med andra risker? ( I detta fall bara en promille!)

Och idag hörde jag förresten att kaffe förlänger livet, enligt en forskarrapport … så jag tar en kopp till och tänker på medias sjunkande trovärdighet

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

”Inget säger att vi har fel person” – Varför inte: ”Allt säger att vi har rätt person”

Rikspolischefen är jurist och hans uttalande är starkt färgat av det juridiska språkbruket. Dubbla negationer på det sättet med ”Inget” och ”fel” är försiktigt, passivt och defensivt. Ofta har jurister (och poliser) uttryck som lyder: ”Det finns för närvarande ingen misstanke om brott, därför finns ingen anledning att fortsätta förundersökningen.” Vad betyder det? Betyder det att jag är en ärlig, härlig man? Nej, det är bara att jag för tillfället inte kan fällas för brott. Dessutom hittar jag inget självständigt ord för ”oskyldig” som inte innehåller ordet ”skyldig”.

Det hade varit bättre, mer aktivt och offensivt om Rikspolischefen istället sagt ”Allt säger att vi har rätt person”

Det finns många sådana klassiker i samma genre som vi minns.

Richard Nixon: ”I’m not a crook”

Mona Sahlin: ”Jag är baske mig ingen slarver”

Christer Pettersson: ”Jag är ingen dräpare”

 

Varför ägna tid på vad man inte är – istället för att tala om vad och hur man är?

Nixon: Jag arbetar hårt för det amerikanska folket.

Sahlin: Jag håller ordning på Sverige, partiet och mig själv (kanske en lögn ändå…)

Pettersson: Jag var en stor beundrare av Palme.

 

Men ibland kan ju journalistens fråga leda till en sådan dubbel negation, ett fel citat i en rubrik. Det kan vara på en fråga:

– Är du en idiot?

– Nej!

Där rubriken i värsta fall kan bli: ”Jag är ingen idiot”

 

Därför är det alltid bättre att komma med ett aktivt offensivt påstående som ger mer än bara ett direkt svar på frågan. För ett tag sedan såg jag rubriken ”Vi är inga mansgrisar” (om den ojämna könsfördelningen bland riskkapitalister). Det är ju svårt att veta om personen verkligen sade så eller bara svarade ett nej på frågan om de var mansgrisar. Så när det gäller den typen av digitala frågor, är min rekommendation att alltid svara med ett påstående som är sant, relevant – men som inte är ett ja/nej svar kopplat till den ledande frågan. För riskkapitalisten kan svaret vara: Vi jobbar för ökad jämställdhet.

Såg nyss ett uttalande från en PR-expert som uttalade sig om Åhléns ”rök-rea” som har kritiserats hårt. Hen säger då: ”Det viktiga är att inte framstå som empatilös eller tondöv”. Hur ska det vara då? ”Det viktiga är att framstå som empatisk och känna in vad som är lämpligt”

Stor händelse – men vem behöver lååånga direktsändningar?

När något stort händer, som på Drottninggatan, har vi vant oss vid direktsändningar i alla kanaler. Förutom SVT och TV4 har även tidningarna ständigt pågående tv-sändningar. Visst får vi veta saker direkt, men för det mesta går sändningarna på tomgång.

De flesta inslagen bygger på frågan ”hur känns det” och rykten/spekulationer – men mycket lite fakta. Vad tusan ska en person svara på hur det känns när men precis sett blod och död? I det läget önskar jag att personen lite ouppfostrat svarar: ”Var tror du, var är det för djävla fråga?” Dessutom såg vi hur journalister jagar personer som sagt att de verkligen inte vill vara med på tv. Men här jagas det stora journalistpriset!

Det verkar ligga en ära i att ha låååånga direktsändningar. Men frågan är om det är det bästa vi i publiken vill ha. Vore det inte bättre att ha täta koncentrerade nyhetssändningar? Jag vill ha bra redigerade med eftertanke – istället för att koka soppa på en spik, sprida sådant som helt enkelt inte var sant, rena rykten.

Tobés SJ-kort

Moderaternas partisekreterare Tomas Tobé använde bonuspoäng intjänade på SJ med att lösa in dem mot vin och chips. Vet inte vilket som upprörde mest – om det var vindrickandet, chipsen eller att nyttja ”skattebetalarnas” poäng. Men tilltaget resulterade i anklagelser i media om fiffel, brott mot riksdagens regler samt krav på hans avgång. Men nu har en chefsåklagare beslutat lägga ner förundersökningen om brott eftersom Riksdagen inte lidit någon ekonomisk skada. Det är långt mellan ”folkets moraliska domstol” och lagen. Men nog har politiker i allmänhet och möjligen Tobés lever lidit skada av det hela.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6665737

Vem sätter Sverigebilden? Vem ger mig bilden av världen?

Donald Trumps uttalande om att något hemskt hänt i Sverige har upprört oss i Sverige. Trump hade tittat på Fox tv-kanal och där sett ett inslag med journalisten Ami Horowitz där han intervjuades om läget i Sverige. Kärnan av fakta fanns där, men eftersom urvalet var så ensidigt – känner vi (i Sverige) inte igen oss av den återgivna bilden. Fox-inslaget tog upp våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden – där slutsatsen var att den stora flyktingvågen skapat ett land i totalt kaos. Dessutom hävdas att misslyckandet mörkas av svenska media och myndigheter. Argumentationer ligger nära den som förs av ”Sverigevänner”.

https://www.resume.se/nyheter/artiklar/2017/02/20/tv-inslaget-som-fick-donald-trump-att–insinuera-om-en-terrorattack-i-sverige/

Men låt oss vända på perspektivet: hur ser bilden ut av andra länder i Sverige, vilken bild förmedlas av våra utsända korrespondenser till den svenska publiken? Vad har vi för uppfattning om vår omvärld. Hans Rosling visade ju många gånger hur föråldrad vår bild av världen var och att den var på samma nivå som kunskapstest av chimpanser!

För flera år sedan turistade jag i Sydafrika. Då slogs jag av vilket välordnat land det var. Visst fanns kåkstäderna – det hade jag ju sett på tv i årtionden. Men att Kapstaden var vackert, välordnat och trevligt – hade jag aldrig sett. Den bilden finns där också. Vem har fivit mig den föråldrade och sneda bilden av Sydafrika? Kan jag lita på att svenska korrespondenter förmedlar en rättvisande bild?

Jag har estniska rötter och tillbringar mycket tid i Estland. I Sverige får jag ofta frågan om hur det står till med brottsligheten, diskrimineringen av ryssar och fattigdomen i Estland. Hur har då svenskarna fått denna bild? Givetvis via media. Men samma sak gäller i det omvända fallet; för när jag ser hur Sverige beskrivs i estnisk media (inte så ofta) men då är det alltid det allra ”värstaste” av just våldtäkter, skjutningar, brinnande flykting- och asylboenden. Mina estniska släktingar beklagar oss att vi måste bo i detta otrygga land …

Jag hade länge min arbetsplats i hörnet av Kungsgatan/Sveavägen. Dvs mitt emellan de punkter där Olof Palme mördades, Anna Lindh mördades och Bryggargatan där en självmordsbombare sprängde sig själv. Om man bara skulle gå på medias rapportering, var det en fullständigt livsfarlig plats att befinna sig på. Det är sant att allt detta hände – men urvalet är fel där det vardagsnära och naturliga inte fanns med i nyhetsrapporteringen.

Men om nu USAs president tydligen förlitar sig på vad en inkrökt tv-kanal rapporterar kan det bara gå illa. Undrar just vad hans ambassad i Stockholm rapporterar hem. Och om han överhuvudtaget bryr sig om analyser, rapporter och rådgivare.

Poängen med detta resonemang är: Hur ska jag skaffa mig en uppfattning om världen – om jag inte åker dit och ser efter själv. Kan jag lita på att medias bild är den riktiga, eller vad är det de ger mig? Mediebilden behöver ju inte vara skev av någon slags illvilja, utan helt enkelt att vi som publik väljer de lätta nyheterna – inte de komplexa och komplicerade. Men här ligger det primära ansvaret hos journalister och mediehus och i deras urval av nyheter.

Kritik, men inget åtal. Olämpligt, men inte brottsligt

Visst minns vi alla ”Vi har fått en helikopter anpassat för svenskt klimat, som ofta är rent arktiskt…” upprepat ett flertal gånger i samband med att Uppdrag Granskning synade Sjöfartsverkets upphandling av helikoptrar. Visst verkade det skumt att det italienska bolaget skulle leverera flygetygen. Många märkligheter radades upp av de grävande journalisterna. Skuldfrågan kändes självklar för oss i publiken. Vi hade ju inget annat att gå på. Men märkligt nog har förundersökningen nu lagts ned om misstänkta oegentligheter runt Sjöfartsverkets upphandling av räddningshelikoptrarna!

Det intressanta med tidningen ”Journalistens” rubriksättning är: ”Allvarlig JO-kritik mot Sjöfartsverket” och ingressen inleds med: ”Justitieombudsmannen riktar nu allvarlig kritik mot Näringsdepartementet och Sjöfartsverket för att man mörkat allmänna handlingar…”

Ja, jo. Visst har verket agerat fel, men inte så mycket att det är brottsligt. Just den lilla faktabiten hade varit värd att lyfta upp till rubrik och ingress. För publikens skull.

http://www.journalisten.se/nyheter/allvarlig-jo-kritik-mot-sjofartsverket

Alltid polisens fel!

Bilbränder i Malmö. Polis intervjuas (SVT Rapport 19/9-16. Se 9:05 in i programmet). Reportern tycks vilja få fram att det är polisen som provocerat fram bränderna genom att de gripit kända kriminella.

”Så det är en konflikt mellan dem och polisen?”

”Nej vi ingriper och gör vårt jobb och det stör givetvis dem…”

Reportern vill ändå få fram att bränderna är en markering mot polisen. Men polisen säger att det ändå är den enskilde bilägaren som drabbas. Reportern håller sig kvar och undrar om polisen verkligen gjort allt för att hindra denna motreaktion och bilbränderna, eftersom polisen förutsett vad som skulle hända. Att bilar för 100-tusentals kronor förstörts (troligen familjens dyraste tillgång) är en ointressant för reportern. Det tycks vara viktigare att sätta dit polisen och inte bilbrännarna!

http://www.svtplay.se/video/10241573/rapport/rapport-19-sep-19-30?info=visa

Expressens Thomas Mattsson har rätt med ändå fel

Under rubriken: Politiker vill inskränka tryckfriheten, skriver Expressens Thomas Mattsson i sin blogg och fortsätter:

Det är … skrämmande att så många folkvalda politiker vill försvåra för en oberoende journalistik, samtidigt som vi redan har en mycket restriktiv pressetik.

Som stöd för sitt påstående citerar Mattsson en undersökning som TidningsUtgivarna låtit Opinionsinstitutet TNS göra där de frågat kommunstyrelseordföranden och kommunstyrelseledamöter om deras attityder till tryck- och yttrandefrihet med följande resultat:

  • 82 procent av alla kommunpolitiker anser att poliser inte ska ha rätt till meddelarfrihet för att kunna informera media om förundersökningar om brott.
  • 58 procent tycker att det bör införas en lag om skydd för privatlivet mot medierna.
  • 78 procent vill att pass- och körkortsbilder ska fortsätta att omfattas av sekretess, så att medierna inte kommer åt dem.
  • 61 procent menar att skadestånden i tryck- och yttrandefrihetsmål är löjligt låga och därför bör höjas kraftigt.
  • 74 procent anser att det inte vara tillåtet att publicera namn och bild på den som är misstänkt för brott innan dom fallit.
  • Och 54 procent tycker att företag och organisationer som lider skada av mediepubliceringar bör ha rätt till skadestånd av medierna.

Det är självklart att media alltid ska vara på sin vakt mot sådant som kan inskränka yttrande- och tryckfriheten i samhället. Jag delar helt och fullt behovet av en sådan vaksamhet. Men det finns något som ibland klingar lite illa från media. Det är när media avvisar all kritik mot medias sätt att arbeta skulle hota yttrandefriheten och i sin förlängning demokratin.

Låt oss kika lite på Thomas Mattssons förfäranden …

Vad är det för fel i att höja skadeståndsbeloppen? Om en tidning faktiskt tjänar pengar på att felaktigt kränka någon, så måste det finnas skadeståndsbelopp som verkligen svider – så att ansvarig utgivare inte kallt kan räkna hem en vinst genom att betala några tio-1000 för en upplageökning som kanske ger hundra gånger så mycket? På vilket sätt hotas yttrandefriheten av ett högre skadeståndsbelopp? Om det publicerade är sant – varför skulle då det finnas en rädsla för att betala om det skulle vara fel?

Poliser som läcker i skydd av meddelarfriheten. Jag tror inte att det var tanken med yttrandefriheten att media kunde betala tipspengar till poliser – bara för att media ska kunna sälja bättre … Återigen anser jag inte att yttrandefriheten på något sätt hotas för att vi inte skulle få veta att en misstänkt försökt ta livet av sig genom att äta upp sina byxor… (vi minns den förste misstänkte för Anna Lindh-mordet), en uppgift som troligen kom från någon på häktet. Och det hade ju heller inget med yttrandefrihet att göra.

Vilket värde har körkortsbilder, som ofta är pixlade, vilket värde ger det mig ur yttrandefrihetssynpunkt? Eller namn och bild på dömda brottslingar? Vad har det med yttrandefrihet att göra? Snarare är publiceringen den moderna tidens skampåle, som vi inom rättsskipningen slutade med på Medeltiden. (Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken!)

Men Mattsson har helt rätt i att det finns bra avslöjanden där media har en mycket viktig uppgift att fylla i sitt ”renhållningsuppdrag”. Men hur mycket skräp finns det inte i det allmänna nyhetsflödet – som inte har något att göra med den grundlagsskyddade yttrandefriheten? Det kan närmast kallas för underhållning, ett tidsfördriv, som vi helt enkelt tycker är kul att ta del av. Men har det med yttrandefrihet att göra?

Möjligen kan vi kalla det för att media tillmötesgår ett ”allmänintresse” som egentligen handlar om att stilla publikens outtömliga nyfikenhet. Men att detta ska ha ett grundlagsskydd är ingen självklarhet …

Jag ställer mig frågan om varför just denna del av underhållningsbranschen (media) måste ha ett grundlagsskydd? Dessutom tycker jag att media ska ta sig en allvarlig funderare på hur de faktiskt använder sig av sin grundlagsstadgade yttrandefrihet.

Thomas Mattssons blogg ser du här: http://bloggar.expressen.se/thomasmattsson/2016/07/politiker-vill-inskranka-tryckfriheten-men-de-har-avslojandena-ar-varda-att-forsvara/

Hur förebygga kris och mediedrev?

Som krishanterare har jag mött olika slags svårigheter som mina kunder och uppdragsgivare har att hantera. Det handlar givetvis om att i första hand ta hand om det som är fel och som är föremål för en medial granskning. Det är då branden ska släckas. I det andra skedet när den ansvarsutkrävande intervjun ska genomföras är det frågan om hur pudlar ska göras, vilka personer som ska medietränas och ta ansvar, avgå eller be om ursäkt. Det tredje steget är att förebygga att sådant inte kan hända igen. Det gäller att skapa policys, robusta system som är enkla och lätta för alla att följa.

Vid några tillfällen har jag förvånats över vilka sköra system som riskutsatta personer omger sig med. Några exempel: Mona Sahlins användande av regeringens kreditkort (”Toblerone-affären”) eller Yvonne Ruwaida som slarvade med sina taxikvitton (förklarade det med ”kvittoångest” och hade allt oordnat i en skokartong).

I bägge fallen fanns ett skört och osäkert system för hur kort och utlägg skulle hanteras. Det hade varit mycket säkrare att ha ett robust system, som att personen själv personligen ansvarar för sitt användande av kort och kvitton. Alla utlägg betalas själv, kvitton som har med tjänsten att göra lämnas in och beloppet kommer på nästa lönebesked. Det hade varit ett robust system för skulle vara ”drevfria”. Om sedan personen lämnar in privata kvitton och låter arbetsgivaren betala det, är det ju en aktiv hanlig i ett bedrägligt syfte. Här handlar det ju också om personer med höga löner, så några cash-problem bör inte föreligga.

Jag är förvånad att politiker utsätter sig för den här typen av risker. Varför har riksdagen och regeringskansliet inte sett till att de riskutsatta politikerna omges av mer robusta system?

Och att sedan bostadsfrågan är så konstigt ordnad är ännu ett mysterium. Statens Fastighetsverk bör ha 20-tal bostäder för ministrar som inte vill köpa sig en bostad. Självklart skulle detta kunna kritiseras, men det är ett transparent system som trots allt är lättare att försvara. Att sedan Margot Wallström, som varande den rikaste ministern, inte köpte sig en lägenhet är fortfarande höljt i dunkel – utan tog risken tillsammans med kompisarna i Kommunal.