I en analys från Dagens Nyheters Ewa Stenberg får vi läsa om hur risken för korruption ökar när makthavare byter sida och blir maskerade lobbyister.
http://www.dn.se/nyheter/almedalen/ewa-stenberg-sverige-naivt-infor-riskerna-med-lobbying/
Självklart ska en journalist vara utrustad med en rejäl portion av konspirationsmisstankar, det är ju ofta det som driver fram en bra granskning. När det gäller lobbying vill Ewa Stenberg ha mer förbud, karenser och listor. Men när det gäller regeländringar som registrering av kontakter, så ingår de ju i ett större system i olika länder. Att bara plocka några bitar av detta och föra in det i Sverige vore konstigt. Hur kommer detta att passa in i vårt system av källskydd, meddelarfrihet och offentlighetsprincip? Det skulle ju kunna innebära att även politiker-journalistkontakter måste redovisas offentligt. Det står i direkt konflikt med vårt källskydd.
Ewa Stenberg tar upp problemet med ”astroturf” (där någon skapar en folkrörelse för sina syften). Här vore det också intressant att se listan över tillfällen där LO-folket träffar politiska tjänstemän, opolitiska tjänstemän och ministrar. Vilken lagstiftning vill LO ha, som inte gick att få till i avtalsrörelsen? Vad är PRO, hur ofta träffar de socialministern? Vad är egentligen relationen mellan Greenpeace/Naturskyddsföreningen och Miljöpariet? En hel del astroturf, enligt min mening.
Ewa Stenberg tar också upp frågan om karenstid mellan övergången från politik till näringsliv. Borde inte i så fall karensen fungera åt båda hållen, som när en person från näringslivet plockas in som minister? Den går då från affärshemligheter och sekretess in i värld som präglas av offentlighetsprincipen. Hur ska det gå? Kan man bara ena dagen jobba för näringslivet för att nästa dag kliva in på ett departement? Vem ska betala för en karens på ett, två, tre år – den före detta arbetsgivaren i näringslivet eller den kommande arbetsgivaren av skattemedel?
(Vill tacka vännen GS för inspirationen)