Som krishanterare har jag mött olika slags svårigheter som mina kunder och uppdragsgivare har att hantera. Det handlar givetvis om att i första hand ta hand om det som är fel och som är föremål för en medial granskning. Det är då branden ska släckas. I det andra skedet när den ansvarsutkrävande intervjun ska genomföras är det frågan om hur pudlar ska göras, vilka personer som ska medietränas och ta ansvar, avgå eller be om ursäkt. Det tredje steget är att förebygga att sådant inte kan hända igen. Det gäller att skapa policys, robusta system som är enkla och lätta för alla att följa.
Vid några tillfällen har jag förvånats över vilka sköra system som riskutsatta personer omger sig med. Några exempel: Mona Sahlins användande av regeringens kreditkort (”Toblerone-affären”) eller Yvonne Ruwaida som slarvade med sina taxikvitton (förklarade det med ”kvittoångest” och hade allt oordnat i en skokartong).
I bägge fallen fanns ett skört och osäkert system för hur kort och utlägg skulle hanteras. Det hade varit mycket säkrare att ha ett robust system, som att personen själv personligen ansvarar för sitt användande av kort och kvitton. Alla utlägg betalas själv, kvitton som har med tjänsten att göra lämnas in och beloppet kommer på nästa lönebesked. Det hade varit ett robust system för skulle vara ”drevfria”. Om sedan personen lämnar in privata kvitton och låter arbetsgivaren betala det, är det ju en aktiv hanlig i ett bedrägligt syfte. Här handlar det ju också om personer med höga löner, så några cash-problem bör inte föreligga.
Jag är förvånad att politiker utsätter sig för den här typen av risker. Varför har riksdagen och regeringskansliet inte sett till att de riskutsatta politikerna omges av mer robusta system?
Och att sedan bostadsfrågan är så konstigt ordnad är ännu ett mysterium. Statens Fastighetsverk bör ha 20-tal bostäder för ministrar som inte vill köpa sig en bostad. Självklart skulle detta kunna kritiseras, men det är ett transparent system som trots allt är lättare att försvara. Att sedan Margot Wallström, som varande den rikaste ministern, inte köpte sig en lägenhet är fortfarande höljt i dunkel – utan tog risken tillsammans med kompisarna i Kommunal.