Rent mänskligt tycker jag synd om Åsa Romson just nu. Vad hon än gör, så anses det vara fel. En person med politisk position ska tåla sådant, sägs det. Men måste man det?
Kungen likaså, som i en intervju säger att han tycker att det är jobbigt att bli förlöjligad i media. Svensk Damtidnings redaktör säger: det ska man tåla som kung. Måste han det?
När sedan Romson har fräckheten att ifrågasätta uppgifter i media (se länk nedan), uppfattas det som kritik av media. Hon bryter emot givna order eftersom Fridolins ord är: – ”Vi ska aldrig skylla på media, nej. Det är inte ett partis uppgift att recensera media. Medias uppgift är att ställa frågor till politiker, och ett partis eller en politikers uppgift är att svara på det frågorna. Den principen måste vara tydlig” sa Fridolin.
Skulle alltså media vara ”ofelbara” likt den katolska kyrkan? Det känns lite märkligt att media och journalisterna skulle stå helt vid sidan av samhället, utan att precis som alla andra ifrågasättas och ställas till svars. Politiker är i alla fall folkvalda. Vilka demokratiska processer har lett fram till de journalister i media som tar på sig ofelbarhetens prästskrud? http://www.expressen.se/nyheter/romson-ifragasatte-medier-pa-twitter/