SD varnar sina medlemmar i Habo att inte tala med journalister och uppmanar dem att ringa polisen istället. Mycket av publiciteten runt SD har givetvis påverkat deras medlemmar och gjort dem misstänksamma gentemot de mediala eliterna. De kryper ner i bunkern.
Men den negativa publiciteten tycks inte påverka sympatisörernas antal. Istället kan vi se en ”Åkesson-paradoxen”, där SDs medlemmar känner övertygade om att de har rätt, eftersom de jagas av en medie/maktelit. Därför avtar inte stödet för SD i takt med ”avslöjanden”, vare sig det handlar om momsfiffel eller järnrör. http://bit.ly/1sbo4ys
Lyssnade på ett inslag om det gamla, nu upplösta partiet, Ny Demokrati i ”Medierna”, http://bit.ly/1ui8u4S (i slutet av programmet). Inslaget handlade om Olle Stenholms intervju med Ny Demokratis partiledare Bert Karlsson, 1991. Lyssna på inslaget och hör vad journalisten Björn Häger säger om Ny Demokratis väljare: ”Den väljargrupp som ND vänder sig till är .. lågutbildade män..he,he”. Tja, hur kommer man åt problemet, med den attityden till ett partis väljare (även om det är sant)?
Även i SVT ”Vetenskapens värld” tog upp mediernas bild av nationella ytterlighetspartier. http://bit.ly/1qcHUKm Där diskuteras att massmedias överdrivna rapportering spelat små ytterlighetspartier i händerna. Svenskarnas Parti med 15 (!) sympatisörer lyckades få ett enormt genomslag i riksmedia i Almedalen. Ett parti som helt saknar resurser kan med medias hjälp få ut sitt budskap! Statsvetarprofessorn Henrik Oscarsson konstaterade att media ägnat sig mer åt SD som parti än för de 700.000–800.000 personer som sympatiserar med SD, deras frustration, bekymmer och oro över samhällsutvecklingen.