Under Uppdrag Gransknings historia har vi sett olika metoder att berätta sin story. Ibland har de haft offensiva metoder med dolda kameror och manipulerat sitt material genom att klippa och klistra. De har haft en tes och programmet går ut på att bevisa tesen. Allt som talar emot tesen, klipps bort. Detta har lett till en allmänt spridd rädsla för journalister och intervjuer. Under mina medieträningar diskuterar vi ofta hur ett svar ska vara formulerat för att det inte ska kunna klippas ihop till något annat. Deltagarna undviker att bara ge ett ”Ja” för de är rädda att just detta ”ja” ska kunna klippas ihop med en helt annan fråga. Jag vet inte hur ofta detta förekommer eller om rädslan ens är befogad.
UG har under senare år blivit rakare och öppnare i sin journalistiska stil, säkert efter all kritik. De har lagt ut bakgrundsmaterial till sina sändningar på sin web. En bra och förtroendeskapande åtgärd som säkert höjt förtroendet för UG och SVT.
Men i och med det senaste programmet om #metoo, verkar de ha återfallit i ett gammalt beteende. I vart fall om jag ska tro den ”prao-ande 14-åringen” som skriver på sin blogg: http://indiepopochskit.blogg.se/2018/may/tror-du-att-det-finns-nagot-okant-darute-som-mirakulost-forblev-oupptackt-2.html
Här ser vi hur frågor och intervjuer ryckts ur sitt sammanhang och hur UG klipp-o-klistrar för att bevisa sin tes. De visar en skev bild av vad som sagts/skrivits. Syftet är uppenbart: att misskreditera 14-åringens uppgifter och samtidigt bygga upp medieprofilens trovärdighet.
Det enda skydd du har är att göra egna inspelningar och spara alla gamla mail, så kan du ha en chans mot hemslöjdande klipp-o-klistra journalister från UG.