SvDs Birgitta Forsberg skriver i en krönika (SvD Premium) om att medieträningen tagit över och att vi därför får se mer slätstrukna personer intervjuas i media. De duktiga medietränarna lyckas slipa bort nästan alla vassa kanter. De dåliga tränarna får vd:arna att låta som papegojor. Likt politikerna vill de få ut ett budskap och upprepar samma inlärda fraser i det oändliga. Hon citerar pr-byrån Westander: ”Försök alltid att börja med huvudbudskapet. Återkom gärna till ditt budskap flera gånger under intervjun, men utan att upprepa det ordagrant.” Från min sida vill jag bara citera SvDs ledarskribent Maria Ludvigsson: ”Bra medieträningar syns inte, bara de dåliga.” Men oftast när medieträningar beskrivs, så är det en beskrivning av journalistens förutfattande mening om vad det är. Oftast tas det som ett otyg, men jag tror att det är ganska få journalister som verkligen vet vad de talar om och som deltagit och förstått vad det går ut på. Visst – jag talar i egen sak. Men det gör ju kritiska journalister också. En bra medieträning kan göra journalistens jobb svårare. Kan det vara så enkelt? Troligen. En illa förberedd och otränad person blir ett mycket enklare ”intervjuoffer”. Journalistens poäng är klar och offret faller ner i pinsamhetens brunn.
Jag har aldrig förstått journalisters önskan om att den intervjuade ska vara oförberedd. Samtidigt som journalisten förbereder sig noga – oftast genom ett rollspel som liknar medieträningen. SVTs Mats Knutsson har beskrivit hur Agendas redaktion tränar inför partiledardebatterna – där partiledarna spelas av andra redaktionsmedlemmar.
Även journalisten Björn Häger beskriver hur noga en ”ansvarsutkrävande” intervju ska vara förberedd för att uppnå full effekt. Oftast finns också ett inslag av överraskning i spelet. Den intervjuade ska tappa hakan, det blir liksom lite bättre tv-dramatik då…