Många gånger måste jag bekämpa min första naturliga instinkt: att lämna rummet med en kraftig smäll i dörren när jag blir förbannad. Det är en dum instinkt, för det gör det mycket svårare att sedan komma tillbaka in i rummet, be om ursäkt, reparera skadan för att ta sig vidare. Att vara diplomatisk är att vara tvärtom, att hela tiden hålla huvudet kallt, tänka sig för och värna om gemensamma intressen. Därför är det dumt av stater att kalla hem sina ambassadörer vid upplevda oförrätter. Israel gjorde det och Saudi gjorde det nu. (Israel har i tysthet återinsatt sin ambassadör efter en månad.)
Men även om motståndaren agerar med temperament, finns det ju även ett ansvar för den andra parten att i första läget inte uppträda provocerande. Tänka sig för, vad blir konsekvensen av mitt agerande osv. Var det klokt av Sverige att agera på ett sådant sätt, där man visste att reaktionen skulle bli den spontana? På vilket sätt har Sveriges intressen i världen stärkts av den senaste tidens internationella utspel? Vart har alla balanserade diplomater tagit vägen? Håller de som bäst på med att försöka översätta vad ”feministisk utrikespolitik” heter på olika språk och vad det egentligen betyder?
Tror att det är ett slags rekord som UD nu har: att vara osams med både israeler och araber – samtidigt. Det har nog inga andra diplomater lyckats med.