Tagg: Miljöpartiet

Kors i taket, Wallström!

Käbbel, elakheter och käftsmällar, det är så vi är vana (och trötta på) att se politiker av olika läger i debatterna. Men när en politiker talar väl om andra politiker – det är sensationellt, inget jag kan påminna mig ha hört tidigare. Men det hände när Margot Wallström läste upp regeringens Utrikesdeklaration i Riksdagen den 15/2 2017:

”Därför vill jag avsluta årets utrikesdeklaration genom att tacka Vänsterpartiet för att ni ständigt påminner om den oroande utvecklingen i Turkiet. Att Sverige i sina kontakter med omvärlden ska framhålla de mänskliga rättigheterna är något som Liberalerna aldrig låter oss glömma. I kampen mot vad som kan vara det värsta som mänskligheten har kommit på – kärnvapen – är Centern att lita på. Moderaterna är och har varit en pådrivande kraft när Sverige står upp för frihandel. Det svenska biståndet har under åren haft en pålitlig vän i Kristdemokraterna. Regeringen delar inte värdegrund eller syn på världen med Sverigedemokraterna och ett samarbete är uteslutet, men vi respekterar er plats i riksdagen.”

Hela utrikesdeklarationen: http://www.regeringen.se/49191f/contentassets/d4049eaec589487bb22b253ab7888639/utrikesdeklarationen-2017-svenska.pdf

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

(Nästan) synd om Åsa Romson och medias ofelbarhet

Rent mänskligt tycker jag synd om Åsa Romson just nu. Vad hon än gör, så anses det vara fel. En person med politisk position ska tåla sådant, sägs det. Men måste man det?

Kungen likaså, som i en intervju säger att han tycker att det är jobbigt att bli förlöjligad i media. Svensk Damtidnings redaktör säger: det ska man tåla som kung. Måste han det?

När sedan Romson har fräckheten att ifrågasätta uppgifter i media (se länk nedan), uppfattas det som kritik av media. Hon bryter emot givna order eftersom Fridolins ord är: – ”Vi ska aldrig skylla på media, nej. Det är inte ett partis uppgift att recensera media. Medias uppgift är att ställa frågor till politiker, och ett partis eller en politikers uppgift är att svara på det frågorna. Den principen måste vara tydlig” sa Fridolin.

Skulle alltså media vara ”ofelbara” likt den katolska kyrkan? Det känns lite märkligt att media och journalisterna skulle stå helt vid sidan av samhället, utan att precis som alla andra ifrågasättas och ställas till svars. Politiker är i alla fall folkvalda. Vilka demokratiska processer har lett fram till de journalister i media som tar på sig ofelbarhetens prästskrud? http://www.expressen.se/nyheter/romson-ifragasatte-medier-pa-twitter/