En intervju är inte ett läxförhör. Även om många intervjuade under en medieträning lätt återfaller att vara elev i skolbänken, där intervjuaren blir läraren som förrättar läxförhör, där en fråga visar om du läst läxan eller inte. Men en intervju är något annat, det är kampen mellan två bilder, journalistens eller den intervjuades.
När jag häromkvällen såg SVTs intervju med Jimmie Åkesson var vi definitivt i skolan. Kanske inte Åkesson, men Mats Knutson och Anna Hedenmo var lärarna som förrättade läxförhör. ”Hur många miljarder? Hur har ni räknat? Har ni räknat fel?”
Reportrarna sitter med facit i hand och rättar med rödpenna. Trist och tråkig tv, där det är svårt för publiken att hänga med i sifferexercisen. Det sägs att tv-mediet inte är lämpat för att överföra fakta, det handlar mer om att förmedla en känsla.
Det är möjligt att intervjuarna lyckades med att förmedla känslan att Åkesson inte hade läst läxan, inte var påläst och därför mindre trovärdig. Men jag tror att effekten blev den motsatta.
Skulle Åkessons sympatisörer låta sig övertygas av felräknade miljarder hit eller dit? Tvärtom tror jag att de stärks i sin övertygelse om att det är den elaka medieeliten som vill sätta dit småfolket. Åkesson-paradoxen skulle alltså vara: ju hårdare tryck från (medie)eliten mot SD-företrädare, ju mer rätt har man i sin övertygelse och världsbild om att eliten vill förstöra Sverige.
Det var mycket enklare förr, när SD-folket var fåordiga skinnskallar med bombarjackor. Nu har man en välkammad glasögonprydd företrädare i välskräddad kostym som dessutom är verbalt utvecklad.
Det krävs alltså en annorlunda och mer begåvad journalistik för att kunna slå hål på SD-s ideologi. Nuvarande metoder fungerar uppenbarligen inte.
