Med lögnen som verktyg

Om de avslöjade dokumenten som publiceras i Novaja Gazeta skulle visa sig vara äkta visar de att Putin konstant ljugit om Krim och Ukraina. Gröna män var egentligen anonymiserade ryska soldater …

Visst har det varit propaganda från Kiev också, liksom från Kreml. För att hantera detta har rapporteringen i väst hela tiden försökt finna sanningen någonstans i mitten. Ett försök till att vara opartisk och objektiv, något som tillhör vår tradition. Viss kan det finnas lägen där två motstridiga läger kan beskriva något ur olika perspektiv för att sedan försöka hitta sanningen i mitten, som ett slags kompromiss, minsta gemensamma nämnare och möjligen win-win.

Men här möter vi något helt annat: där den ena parten konsekvent ljuger!

Det är som om du hamnar i diskussion med någon som säger att du är en idiot – och du inte tycker det – om du då ger med dig för att hitta en kompromiss – där ni enas om att du är en halvidiot – har ju din motståndare vunnit!

Jag förvånas över att så många förvånas över att Kreml använder lögnen som arbetsredskap i sin diplomati – och att väst inte blivit klokare med åren utan har gått på det i snart 100 år.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article20373175.ab

Vems vapen skramlar mest?

I en krönika i dagens Aftonbladet skriver Wolfgang Hansson om det ökande vapenskramlet i Europa. Han pekar finger åt Nato. Samtidigt som Ryssland ju faktiskt fysiskt tagit ett grannlands territorium med våld. Proryska separatister vill ta flera delar av Ukraina i besittning – för att ansluta sig till ”moderlandet”.

Men ändå tycks allt vara Natos fel. Nato expanderar inte för att det vill, utan för att Ryssland skrämmer sina grannar till att söka skydd just hos Nato. Så vem som skramlar mest och först har en mycket stor betydelse. I samma takt som Ryssland hotar sina grannar, så växer Nato. Om Ryssland taggar ner lite, så lugnar det ner sig.

Men i Aftonbladet får vi den enkla världsbilden: Nato är dumma och ryssarna är snälla.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/wolfganghansson/article18696999.ab

Oksanen om Ukraina

Sofi Oksanen, den finsk-estniska författarinnan var kristallklar i sin syn på vad som händer i Ukraina. Att det hela följer ett känt mönster från Kreml som vi sett så många gånger tidigare. Hon nämner det sovjetiska maktövertagandet i Estland som ett exempel. Truppförflyttningar av något konstigt skäl, betalda demonstranter och riggade folkomröstningar som leder fram till ett maktövertagande (”befrielse”).

Det är befriande att höra Oksanen säga som det är. Men om Carl Bildt sagt samma sak, med samma tydlighet, hade han kallats för krigshets. Vi behöver fler som Oksanen. Go, Sofi, go!

http://www.svt.se/kultur/sofi-oksanen-invasionen-i-ukraina-foljer-ett-monster

Olika diplomati: Silikon och taggtråd

Konflikt och konfrontation är några av journalistikens drivkrafter för att få en mer spännande och intressant historia. Två exempel hur en intervjuad hanterar situationen kunde vi höra på torsdagsmorgonen i P1. FNs vicechef Jan Eliasson parerar frågorna och undviker sådant som skulle kunna eskalera ordkriget om Ukraina. Eliasson tar ett exempel från en annan konflikt där han föreslog ett ”verbalt eld-upphör”.

Svårigheten är ju att sådana diplomatiska finesser inte alltid förstås av Putins pojkar, som vill ha mer pang-på. http://t.sr.se/1ot4lFg

 

En helt annan ton hör vi från Carl Bildt på frågan om hans åsikt om det nationalistiska partiet Svoboda som innehar två ministerposter: ”Ryssarna ska dra tillbaka sina trupper, det är det viktiga.” http://t.sr.se/1ot4xEz

Bildts ”hard talk” ligger ju mycket närmare Moskva än det vi hör från FN-högkvarteret.