Kategori: Intervjuer

Upprörd Granskning ser misstänkt förövare som offer

Om Uppdrag Granskning om #metoo https://www.svtplay.se/video/18177558/uppdrag-granskning/uppdrag-granskning-metoo-och-fredrik-virtanen-metoo-och-fredrik-virtanen

Det var uppenbarligen en stökig tid för medieprofilen, där han inte bara var berusad av sin egen framgång utan av andra substanser också. Nu fick vi inte möta en förövare, utan ett offer, en ångerfull person, utan arbete som skriver en bok för att försörja sig och oroar sig för tiden när barnen växer upp och lär sig googla.

Visst påverkas vi av speakern/reporterns tonfall och de märkliga antydningarna. UG målar skickligt upp sin egen bild för att känslomässigt påverka oss.

”Skäringer vill inte vara med på en intervju, istället kontaktats vi av hennes pr-agent” – bara det visar ju att det är något skumt med Skäringer. PR-agent!

Att så många journalister inte vill vara med i UG, är troligen för de vet vad UG kan ställa till med och att man är nästintill chanslös i programmet. Men UGs tolkning är att de som inte vill vara med – har givetvis något att dölja.

Den enda poäng där UG har rätt, enligt min mening, är att alltför många i media skippade sin kritiskt ifrågasättande roll – i rädslan att hamna på fel sida i #metoo-debatten. Men att #metoo nu granskas på detta sätt av UG och kasta sin skugga på alla kvinnor som trätt fram, tja vad ska man säga?

UG avslutar med ”En publicering som krossade en människas liv”. Undrar vad de människor säger som blivit jagade och uthängda i UG under årens lopp? Dessutom tycks UG ha bestämt att det var den misstänkte förövaren som var offret, inte den anmälande kvinnan!

Hade Cissi Wallins motfilmning någon effekt som hon publicerade för några dagar sedan? Vi får ju aldrig veta om det hade någon påverkan på programmets redigering. Men för egen del hade det en effekt, jag gick in i programmet med Wallins bild där hon skapat sympati för sin person och hennes sak. Jag har ju ingen aning om vad som är rätt eller fel i sakfrågan, eftersom ord står mot ord (som också UG ständigt påpekar – samtidigt som de försöker misstänkliggöra Wallin mer än medieprofilen).

Men det är ju uppenbart att medieprofilen levde runt och festade hårt, sade och gjorde ett och annat mot/med kvinnor. Som juristerna säger: det ligger i farans riktning…

Så min rekommendation kvarstår: om du blir intervjuad, se till att du gör en egen inspelning. Det jämnar ut oddsen något, journalisten skärper sig och du har bevis för vad som klippts och klistrats. Och att du kan sätta scenen innan media sätter sin.

UG tar upp en del vänskapsband som påverkat rapporteringen. I ett litet land med en liten journalistkår kan vara besvärande med att journalister känner varandra kors och tvärs, har barn ihop och går på samma fester eller bor grannar. Om SVT/UGs redaktionsmedlemmar skulle granskas kunde vi säkert hitta intressanta kopplingar där också.

Att motfilma Uppdrag Granskning

Cissi Wallin satte upp en egen kamera under intervjun med Uppdrag Granskning och lade sedan ut det i sociala media innan sändning. För ett tag sedan gjorde Özz Nujen samma sak efter Janne Josefssons intervju för UG. Blir reportaget mildare eller håller de sig till den ursprungliga idén? Kommer UG låta sig påverkas i hur de klipper den slutliga versionen av programmet om Cissi Wallin. Det lär vi aldrig få veta.

Cissi Wallin vann i mina ögon, genom sitt sakliga resonemang i en känslig fråga. När reportern Lina Makboul frågar om Cissi Wallin tänkte på den anklagades familj och barn när hon gjorde sin anmälan, sjönk UG under all anständighet. Kändes lite 1800-tal. Väntade mig nästan frågan: ”Vad hade du på dig vid tillfället? Borde du inte skylla dig själv ..?”

Men Cissi Wallins svar var: ”Han borde ha tänkt på sin familj – inte jag” Helt lysande!

Trots att Özz Nujen ju hade delvis rätt i att han rimligen inte kunde ha kontroll om underleverantörer och vem som gjorde renoveringsjobbet på hans Gotlandshus – som hans svåger hade ansvar för. Här var ju själva grejen att det var Akilov som gjorde jobbet och att Özz Nujen är kändis. Där fanns UG:s drivkraft. Men att som Özz Nujen gå till attack med motfrågor, kombinerat med att upprepa Janne Josefssons namn i varje mening – i mina ögon förlorar Nujen på sitt aggressiva beteende.

Ska man motfilma? Ja, det är ett bra sätt desarmera UGs scoop, övertag och ensamrätt över berättelsen. Förr var det inte möjligt, nu är det det. Men det viktiga är ju att man själv uppträder så att man vinner publiken. Cissi Wallin gjorde det, Özz Nujen gjorde det inte.

Cissi Wallins film från UG-intervjun:

 

Schermans blinda fläck

Jan Schermans tredelade serie ”Länge leve demokratin” på SVT är intressant. Speciellt andra avsnittet, där han försökte intervjua partiernas pressekreterare. Dessa var dock mycket ovilliga.

Att pressisrana var så återhållsamma, beror troligen på att de vet vad felsteg i media kan kosta. Dessutom har Scherman själv ett rykte som grävare, vilket spär på misstänksamheten, men som förvånar Scherman (vilket förvånar mig). Den mycket aggressiva journalistik som utvecklats under det senaste decenniet, har skapat försiktiga politiker – som ju granskas ner till minsta stavelse – och varje ”fel” formulering kan leda till flera dygns skandal – ja, då är resultatet hariga politiker. Tänk på AKB:s ”dumma lantisar” eller Juholts alla frispråkiga uttalanden. Alla är försiktiga för att journalisterna har tvingat dem till det.

Journalisternas avgörande roll är Schermans blinda fläck – i en annars mycket intressant och sevärd serie. Kolla på SVTplay.

Dessutom undrar jag varför ingen Vänsterpartist hade något att säga om demokratin. Men, det är klart, demokrati har ju historiskt inte varit deras starkaste gren.

https://www.svtplay.se/video/17478294/lange-leve-demokratin/lange-leve-demokratin-det-osynliga-folket-sasong-1-det-osynliga-folket

Strömstedts fördomar och otränade proffsfruar

”Playmakers” i TV4 visar kvinnor som alla är partners till idrottsproffs. Josefin Lustig och Elin Wass blev intervjuade av Jenny Strömstedt i Nyhetsmorgon. Första frågan var: … ”ni sitter här för att ni är någons flickvän eller fru, det har inte ni några problem med? Är jag fördomsfull?”

Lustig bloggar om saken: ”Det kändes verkligen som att hon förminskade oss direkt. Det här var första intervjun live någonsin. Så känns det som att man bara får sitta och försvara sig.”

Det är två saker som slår mig i detta.

För det första hur lättvindigt Lustig och Wass tar på sin första intervju och att de inte alls var förberedda. Givetvis ska de vara beredda och tränade för intervjuer i sin roll att vara med i sina mäns team, vare sig de vill eller inte. Det gäller för dem att göra en noggrann inventering av jobbiga frågor som de kan tänkas få och vara beredda på det mesta. Precis som deras män tränar hela tiden för att kunna och orka hantera olika spelsituationer. I intervjun är det likadant: hur ska jag parera, dribbla och för att kunna ge den målgivande passningen eller göra mål själv. Träna, träna, träna.

Det andra är hur Jenny Strömstedt ser på saken. Jag förstår helt enkelt hur hon kunde ställa frågan. Givetvis är svaret på hennes fråga: Ja, du är fördomsfull!

Tänk om Strömstedt själv fått en intervjufråga av typen: ”Hur mycket har det hjälpt dig i din karriär att du är gift med en person nära lierad till den svenska medie- och pop-eliten?” Tror inte hon varit särskilt förtjust i frågeställningen. Och varför i herrans namn tänker hon ändå i de banorna när det gäller andra? Inte egna meriter, utan det man gift sig till? Läs mer

Efterlyser ett mer kraftfullt offensivt språk, Kristersson!

Hur formulerar M sitt budskap? Är det kraftfullt offensivt eller svagt och defensivt? Hittade nyligen ett exempel på hur Moderaternas budskap är höljt i dunkel i rubriken i ett inslag från Sveriges Radio Lyssna på radioinslaget här

”M: Lika skatt för lön och pension inte viktigast” här beskriver rubriken bara det som inte är viktigt. Vad som däremot är viktigt nämns inte! Här kan ju journalistens redigering ha påverkat skrivningen och att Ulf Kristersson uttryckt sig klarare, men jag är tveksam (han har inte visat detta tidigare). Ulf Kristersson fortsätter med att kritisera S för att kopiera M:s skattesänkningar.

” – Att skatten blir lika är inte det viktigaste. Jag tror till exempel inte att Socialdemokraterna över huvud taget hade kommit på idén att sänka skatten för några pensionärer alls om inte vi hade gått före och sänkt skatten för dem som jobbar, säger Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson.”

Här får vi fortfarande inte veta vad M vill. Utan Kristersson fortsätter med sin intrasslade stil med negationer – istället för att ha offensiva formuleringar. I slutet av artikeln ger journalisten en sammanfattning och låter Kristersson avsluta med ett citat:

”Moderaternas ekonomisk-politiske talesperson Ulf Kristersson vill sänka skatten både för dem som arbetar och för pensionärer.  – Ja, vi kommer sänka skatten i den kommande budgeten med samma inriktning som Socialdemokraterna har, men vi tycker också att det är viktigt att sänka skatten för människor som jobbar så att fler människor jobbar och blir skattebetalare.”

Mitt förslag till Ulf Kristersson: ”M vill sänka skatten för alla. För både pensionärer och de som jobbar”

Varför ställs inte de mest intressantaste frågorna?

Anna Johansson, infrastrukturministern får frågan i SVT-Rapport om Transportstyrelsens IT-läcka:

”Hur kan det komma sig att du inte hade information om det här?”

Frågan utgår från att ministern inte hade någon kännedom om frågan. Hon svarar då:

”Ja, det man … från och med februari 2016, så har departe… tjänstemän på departementet haft kunskap om att det här pågår och gjort bedömningen att de här båda myndigheterna hanterar frågan.”

Den mest intressanta frågan som jag skulle vilja ha svar på, men som inte ställdes:

”När fick du veta detta?”

Varför ställs inte dessa frågor, utan bara de frågor som är lätta att dribbla bort av erfarna politiker?

https://www.svtplay.se/video/14494356/rapport/rapport-18-jul-19-30-1?start=auto&tab=senaste Intervjun börjar 3 minuter in i programmet

Skicka Sjöstedt till Kuba!

Vad händer när SVT Nyheter sätter följande rubrik: ”Anna Kinberg Batra: Skicka iväg Jonas Sjöstedt till Kuba!”

För egen del uppfattar jag tonen som hotfull om att JS bör deporteras och utvisas till en diktatur. Hur påverkas SVTs trovärdighet av detta när jag sedan läser artikeln? Bilden blir ju en helt annan: det är ju ett lite lekfullt inslag i ”Opinion Live”, där partiledarna ska skicka varandra på en semesterresa…

Här ligger, enligt min mening, rubriken långt bort från det som faktiskt hände och vad som egentligen sades.

Lurad varje gång jag upptäcker att medias rubriker lovar mer än artikeln kan leverera. SVTs trovärdighet sjunker.

https://www.svt.se/nyheter/inrikes/anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba?cmpid=del:tw:20170710:anna-kinberg-batra-skicka-jonas-sjostedt-till-kuba:nyh:lp

Korkad fråga i Studio Ett

”Om någon inte vill välja ditt parti, vilket ska de då välja?”

Denna fråga fick SD:aren Richard Jomshof i Studio Ett av programledaren Jörgen Huitfeldt. Jonstorp svarade att det vore orimligt för honom att rekommendera någon att rösta på något annat parti än SD. Vilken partisekreterare skulle säga att någon kan välja ett annat parti än det egna? Det vore ju närmast tjänstefel.

I samma program intervjuades också partisekreterarna Lena Rådström Baasatad, S och Tomas Tobé, M. Ingen av dessa fick just den frågan.

http://t.sr.se/2sseeMK

Hur har du det med oron idag?

På samma sätt som Sven Melander i sketchen ”Fred på jorden” tjatar om den lilla flickans högsta önskan om fred, frågar journalister idag om hur oroliga vi är. ”Men lite orolig är du väl ändå …?” Till slut ger intervjuoffret med sig: ”OK, lite orolig kanske jag känner mig ibland …”

Det hela beror på att media har sin alldeles egna logik, som skiljer sig kraftigt från resten av samhället. Tydligast blir skillnaden mellan media och näringsliv/affärsvärld. Det är två helt motsatta logiska system, kanske helt olika språk där man egentligen inte förstår varandra.

När vi andra professioner talar om risker, farligheter och olyckor – görs det rationellt och sakligt. Oftast ses det som statistiska avvikelser från normer. Kvalitetsbrister hanteras normalt och ingår i business as usual.

Media däremot, ser det tvärtom: helst som ett breaking news, det oväntade och farliga som sker överraskande. För de vet att publiken vill bli överraskad. Hela vårt intellekt är uppbyggt på att vara vaksamma för faror – som sätter oss i larmberedskap för att kämpa eller fly.

Denna skillnad i logik gör att det är så svårt att förklara risker och farligheter för journalister. Här talar man om gränsvärden, kvalitetstermer, säkerhetssystem, certifieringar och allt har ett slags statistiskt synsätt. När tex 1 matförpackning av 10000 innehåller en metallflisa – kan detta tas som ett mått på god kvalitet. Eller när sjukvården berättar att risken för att drabbas av senaste influensan endast är marginell, nästan försumbar. Det gäller bara att tvätta händerna och inte hosta andra i ansiktet – ja, då är det inte så farligt. Men media klarar inte denna riskbedömning ”inte så farligt” ”liten och försumbar risk” innebär ju ändå att det finns en risk, om än så liten.

Media vet att publiken vill bli skrämd. Vi gillar ju skräckfilmer och våra barn älskar att bli skrämda av elaka häxor och Halloween-spöken.

Media kan alltså inte hantera en eventuell risk. Om det bara finns en promilles risk – så är det ett hot mot folkhälsan och kanske en pandemi. Hur många dödliga sjukdomar har vi om vi ska tro kvällstidningarnas löpsedlar? ”Hosta – kan vara cancer”. ”Ingen hosta – kan vara dold cancer!” Så därför ser vi detta evinnerliga tjat om oro.

”Är du inte liiiite orolig i alla fall? Det kan ju vara farligt…”

”Okejdå, lite orolig är jag kanske …”

Löpsedeln blir då: ORO, CHOCK OCH LIVSFARA….

Det säljer. Och vi köper.

Tjatiga frågor fyller ut långa direktsändningar. Tragedin på Drottninggatan

Snabbt ändrades våra dagordningar inför det oförutsedda, även för oss som befann oss långt ifrån Drottninggatan. Men de som har som jobb att ta hand om sådana situationer är hela tiden övade för just det oförutsedda. Sjukvården, räddningstjänsten och polisen. En som övat var polisens presstalesperson Lars Byström, som hade ett otal variationer på ”inga kommentarer”:

  • Vi kan varken bekräfta eller dementera
  • Vi uttalar oss inte om beslag som görs under en förundersökning
  • Jag har inga uppgifter om det i nuläget
  • Det är för tidigt att säga något om detta

Några av svaren känns jobbiga när de kommer i en lång rad. Är det svararens fel, eller är det frågeställarens? Min fundering här är om det är alla de långa direktsändningarna som tvingar reportrarna att dra ut på tiden genom att ställa oändliga frågor – till en polis som varken kan eller får ge fler detaljer. Jag anser att polisen visar transparens och öppenhet så långt det går– men talespersonerna är skyldiga att hela tiden hålla sig inom ramen för vad förundersökningssekretessen medger. Här gör Byström ett bra jobb.

Men det hela ledde också till en ordväxling där Byström till sist sade: ”Det är inte för att jag vill vara elak som jag inte ger fler detaljer.”

Där journalisten svarade: ”Vi är inte heller elaka, utan ställer de frågor som oroliga medborgare vill ha svar på.”

Nja, var det så? Vi som inte var inom de närmaste kvarteren kände väl en viss oro, men min oro handlade om hur mina anhöriga, släkt och vänner var i säkerhet. Alltså inte de detaljer som journalisterna frågade om.

Här gjorde Facebook fantastiska insatser där vi kunde kolla om våra vänner var i säkerhet. Facebook visade verkligen hur sociala media kan nyttjas i krissituationer.