”Inget säger att vi har fel person” – Varför inte: ”Allt säger att vi har rätt person”

Rikspolischefen är jurist och hans uttalande är starkt färgat av det juridiska språkbruket. Dubbla negationer på det sättet med ”Inget” och ”fel” är försiktigt, passivt och defensivt. Ofta har jurister (och poliser) uttryck som lyder: ”Det finns för närvarande ingen misstanke om brott, därför finns ingen anledning att fortsätta förundersökningen.” Vad betyder det? Betyder det att jag är en ärlig, härlig man? Nej, det är bara att jag för tillfället inte kan fällas för brott. Dessutom hittar jag inget självständigt ord för ”oskyldig” som inte innehåller ordet ”skyldig”.

Det hade varit bättre, mer aktivt och offensivt om Rikspolischefen istället sagt ”Allt säger att vi har rätt person”

Det finns många sådana klassiker i samma genre som vi minns.

Richard Nixon: ”I’m not a crook”

Mona Sahlin: ”Jag är baske mig ingen slarver”

Christer Pettersson: ”Jag är ingen dräpare”

 

Varför ägna tid på vad man inte är – istället för att tala om vad och hur man är?

Nixon: Jag arbetar hårt för det amerikanska folket.

Sahlin: Jag håller ordning på Sverige, partiet och mig själv (kanske en lögn ändå…)

Pettersson: Jag var en stor beundrare av Palme.

 

Men ibland kan ju journalistens fråga leda till en sådan dubbel negation, ett fel citat i en rubrik. Det kan vara på en fråga:

– Är du en idiot?

– Nej!

Där rubriken i värsta fall kan bli: ”Jag är ingen idiot”

 

Därför är det alltid bättre att komma med ett aktivt offensivt påstående som ger mer än bara ett direkt svar på frågan. För ett tag sedan såg jag rubriken ”Vi är inga mansgrisar” (om den ojämna könsfördelningen bland riskkapitalister). Det är ju svårt att veta om personen verkligen sade så eller bara svarade ett nej på frågan om de var mansgrisar. Så när det gäller den typen av digitala frågor, är min rekommendation att alltid svara med ett påstående som är sant, relevant – men som inte är ett ja/nej svar kopplat till den ledande frågan. För riskkapitalisten kan svaret vara: Vi jobbar för ökad jämställdhet.

Såg nyss ett uttalande från en PR-expert som uttalade sig om Åhléns ”rök-rea” som har kritiserats hårt. Hen säger då: ”Det viktiga är att inte framstå som empatilös eller tondöv”. Hur ska det vara då? ”Det viktiga är att framstå som empatisk och känna in vad som är lämpligt”

Enkelt att göra det svaga passiva språket mer kraftfullt och aktivt

Lyssnade på en nyhet på SR Ekot idag. Det handlade om ett skogsbolag som är misstänkt mutbrott. Det misstänkta bolagets talespersoner använde det juridiskt präglade passiva och defensiva språket som är svagt och defensivt. Men det är enkelt att göra ett mer kraftfullt intryck genom att formulera sig lite annorlunda.

Exempel: ”Vi har ingen anledning att sluta jaga”.

Ett kraftfullare sätt vore: ”Vi kommer givetvis att fortsätta jaga”

 

Eller: ”Han är ju övertygad om att varken XXX eller YYYY själv har gjort någon överträdelse.”

Bättre: ”Han själv är övertygad om att både XXX och YYY självklart agerat rätt och helt efter de regler som gäller”

 

I journalistiska sammanhang gäller det att frigöra sig från det juridiskt präglade språket, eftersom jurister inte jobbar med kommunikation, de jobbar med riskminimering.

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6617178

I SvD finns en artikel om samma sak, där säger en av de inblandade föredömligt: ”Vi anser att vi har skött allt till punkt och pricka.” Men dessvärre är rubriken: ”Jag har inget att skämmas för”

Anna Kinberg Batra, Peter Rawet och Sean Spicer

Anna Kinberg Batra

”Det är svårt att känna entusiasm för en politisk ledare som konsekvent låter bli att svara på frågor från journalister. När Anna Kinberg Batra ställs inför besvärliga frågor, är det snarare regel än undantag att hon att pratar runt med svårbegripliga fraser i stället för att ge ett rakt svar”. Detta skriver Gabriel Romanus i en debattare i Expressen: http://www.expressen.se/debatt/lat-en-liberal-leda-alliansen-i-stallet/

Moderatledaren Anna Kinberg Batras svarsteknik lämnar mycket övrigt att önska. Även om hon till slut kommer fram till ett relevant intervjusvar – irrar hon först runt i retoriken vilket gör att lyssnaren ändå får intrycket att hon flyr frågan. I Agenda (22/1) blev faktiskt Camilla Kvarfort till slut förbannad på AKB: ”Varför vill du inte svara på frågan?!”

Men det är klart, det är ju svårt att svara enkelt på sådana här frågor:

– Är det inte längre viktigt att isolera SD, pga deras människosyn?http://www.svtplay.se/video/11935042/agenda/agenda-22-jan-21-15?start=auto

 

Peter Rawet

Det är inte bara svårt att svara på intervjufrågor – minst lika svårt är det att ställa frågorna. Det visade SVT:s Peter Rawet i samband med Trumps ”inauguration” där han ställde de mest märkliga frågorna som var så långt man kunde komma från SVTs ledord: ”opartiskhet och saklighet”. Även om jag inte gillar Trump – så känns frågorna fel… Och engelskan ska vi inte tala om. Skicka mannen på intervjukurs och varför inte en nybörjarkurs i engelska

https://www.youtube.com/watch?v=267O8jmwtsU

 

Sean Spicer och Vita Husets ”alternativa fakta”

Visst kan hånet mot Vita husets uttalande vara befogat. Just att ordet ”fakta” nu fått en relativ betydelse är ju något nytt. Annars har vi ju hört uttryck som ”min utgångspunkt är…” eller ”min syn på saken är…” – vilket ju kan vara helt legitimt och beror ju på vilken roll man har, tex synen på rikets budget och skattenivåer – vilket ju beror på vilken ideologi man företräder. Får mig att tänka på Jack Nicholsons rollfigur säger i filmen ”Galen i Kärlek”: ”Jag har aldrig ljugit för dig. Det har alltid varit en version av sanningen”. Men om det handlar om antal personer som deltagit på ett evenemang är det ju lite svårt att se det som ”alternativa fakta”.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/vita-huset-om-publiken-vi-gav-alternativa-fakta/

Visst ska man säga ifrån mot pressens korkade, insinuanta och elaka frågor. Men att vara tuff mot media är inte samma sak som att vara fientlig, något som Vita husets pressisar tycks anse. Vi får väl se om uppförandet kommer att smitta av sig till hur svenska politiker hanterar pressen. Alltför kamratliga relationer är inte bra – men heller inte rent fientliga. Vi får väl se hur lång presschefen Sean Spicers period blir. Period.

https://www.youtube.com/watch?v=r2ewy0uNmgQ

 

Alltid polisens fel!

Bilbränder i Malmö. Polis intervjuas (SVT Rapport 19/9-16. Se 9:05 in i programmet). Reportern tycks vilja få fram att det är polisen som provocerat fram bränderna genom att de gripit kända kriminella.

”Så det är en konflikt mellan dem och polisen?”

”Nej vi ingriper och gör vårt jobb och det stör givetvis dem…”

Reportern vill ändå få fram att bränderna är en markering mot polisen. Men polisen säger att det ändå är den enskilde bilägaren som drabbas. Reportern håller sig kvar och undrar om polisen verkligen gjort allt för att hindra denna motreaktion och bilbränderna, eftersom polisen förutsett vad som skulle hända. Att bilar för 100-tusentals kronor förstörts (troligen familjens dyraste tillgång) är en ointressant för reportern. Det tycks vara viktigare att sätta dit polisen och inte bilbrännarna!

http://www.svtplay.se/video/10241573/rapport/rapport-19-sep-19-30?info=visa

DNs Croneman har förstått vitsen med medieträning

DNs sportkrönikör Johan Croneman frågar sig varför svenska fotbollsspelare är så starkt misstänksamma mot media och verkar tro att reportern är ute för att döda och säger helst ingenting. De har tydligen fostrats av sina agenter till att inte säga flaska för då får man bara taskiga rubriker och dålig publicitet vilket stör imagen och det påverkar sponsorerna och reklamintäkterna och lönen. Däremot konstaterar Croneman att NHL-spelare verkar vara extremt medietränade, proffsiga och duktiga på att hantera media och har fattat att kontakten med fansen och publiken i stor utsträckning går via press, radio, tv, och alla typer av sociala medier, och att man därför visar journalister rätt stor respekt.

Det är glädjande att Croneman upptäckt vitsen med god medieträning. Den är till nytta för publiken, för media och för den tränade. Tack för det!

http://www.dn.se/sport/johan-croneman-henrik-lundqvist-rena-drommen-att-intervjua/

Journalisterna måste ställa de rätta frågorna

Det är helt rätt att vi är trötta på slingriga politiker som inte vill svara på medias frågor. Wilhem Behrman tar upp problemet i en debattare i (Expressen 30/8) http://www.expressen.se/debatt/politiker-maste-borja-svara-pa-fragorna/

Men är verkligen frågorna möjliga att besvara? Frågeställningen som aktualiserat detta är när Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Anna Kinberg Batra i Agenda nyligen, av följande art: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta med Sverigedemokraterna?” AKB svarade ungefär: ”Det är inte aktuellt.” Vilket då tolkats som undvikande och att ett sådant samarbete kan vara möjligt, om det blir ”aktuellt”.

Men hur kunde ett rimligt svar varit på en sådan fråga? Hur hade Hedenmo själv besvarat följande fråga: ”Kan du lova att du aldrig kommer att samarbeta eller jobba för en annan arbetsgivare?” Troligen hade svaret blivit: ”Det är inte aktuellt!”

Visst hade AKB kunnat säga: ”Jag kommer aldrig att samarbeta eller göra mig beroende av SD”. Då hade hon visserligen sluppit frågeställningen ett tag, men det hade också satt sin egen position som partiledare i pant.

Det är dock lite sorgligt att det undvikande beteendet skylls på resultatet av medieträning. Jag vet inte om de som påstår detta, verkligen varit med om en medieträning eller om det är en vanlig missuppfattning vad det hela skulle gå ut på. Minns att SvDs Maria Ludvigsson skrivit något i stil med: ”God medieträning märks inte” – vilket är något de flesta medietränare eftersträvar under sina övningar.

Det viktigaste med svar är att de ska tillmötesgå journalistens nyhetskriterier: Sant, intressant och relevant. Det är relevansen som kan vara det svåraste att uppnå om frågorna är ledande, elaka eller insinuanta. Vi märker genast när en politiker slingrar sig och undviker att svara. Svaret kan visserligen vara sant och intressant, men innehållet har inget med frågan att göra – dvs ha ett underskott av relevans.

Men det kan finnas andra skäl: Minns ett exempel från i våras där Gustaf Fridolin och Isabella Lövin fick frågan om regeringen redan ett halvår tidigare beslutat om att Vattenfalls brunkol skulle säljas. Detta var givetvis en fråga som Miljöpartiet absolut inte ville svara på. Dessutom ville de inte säga att de inte ville svara. De försökte med olika krumbukter ta sig ur situationen, dock utan framgång.

Om rädslan för journalister. Visst finns en sådan. Vid nästan varje av mina medieträningar brukar någon deltagare vilja tala om hur det skulle kännas att hamna framför Janne Josefssons kamera och mikrofon. Även om risken är mycket liten, är det något som de flesta tänker på och är rädda för. Så visst har journalistkåren med JJ och hans granskare skrämt upp alla som riskerar att intervjuas.

UG har ju som metod att locka in en person i en intervjusituation i ett allmänt ämne, för att sedan klippa till med helt nya och överraskande fakta och frågor. Och vi älskar det! Jag har inget problem alls med själva grävet, det som är fel, korrupt, omdömeslöst, ofta slöseri med skattemedel och maktmissbruk. Det är en sak, där media och UG gör verklig nytta. Men det som stör mig är programmets dramaturgi, där ett intervjuoffer utsätts för överraskande fakta och vi se hur personen börjar fundera över livets mening och undra varför hen ställde upp. Den här delen är ren underhållning. Själva det granskande grävet hade ju varit illa nog och ansvar kunde utkrävas. Visst, inte alls lika spännande (med lika höga tittarsiffror) men mer humant. Kriminalvården har humaniserats, men inte journalistiken – där råder fortfarande en medeltida rättsskipning med skampåle.

Så min slutsats är att vi får de svar som media förtjänar. Om det är elaka, ledande och insinuanta frågor kommer vi alltid att få undvikande svar.

Vad ska en journalist göra när den intervjuade inte vill svara?

I Ekots Lördagsintervju utfrågas Mikael Damberg av Monica Saarinen (21 maj 2016). Det som slår mig är att ministern helt enkelt inte vill svara på en fråga. Det gäller försäljning/avveckling av Vattenfalls brunkolsverksamhet i Tyskland. Här försöker Damberg tala om allt annat än att svara på frågan.

Damberg vill inte säga: Vi vill sälja, för vi vill inte förlora (skattebetalarnas) pengar. Men det vill han inte säga, utan försöker ändra fokus till utsläppsrätter och Vattenfalls ambitioner att förändra sin inriktning till en miljömässigt mer hållbar energitillverkning. Han lägger också fokus på att det är Riksdagen som bestämt Vattenfalls ägardirektiv.

Saarinen biter sig fast, men lyckas inte få fram ett besked. Hennes fråga borde därför vara: Varför vill du inte svara på min fråga?

http://t.sr.se/1RcVzJ6

Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal till Mediernas producent?

I mitt favoritprogram Medierna i P1 får vi veta ett och annat. Medierna är i mitt tycke att av de viktigaste programmen på den svenska mediescenen idag. Mediernas granskning av ”det egna skrået” förekommer ingen annanstans än just här.

I senaste programmet granskades SR Kalibers program om biståndsorganisationen ”Hjärta till hjärta” och deras verksamhet bland romer i Rumänien. Enligt Medierna så for Kaliber med halvsanningar och osanna påståenden. Jag går inte in på det här, lyssna: http://t.sr.se/1NYycZd

Men som en intressant passus i programmet refereras till ett samtal från Kalibers producent till Mediernas producent med en upplysning om att Mediernas granskande reporter har frikyrkliga rötter … och kanske därför inte helt opartisk i sitt rapporterande om ”Hjärta till hjärta”. OK, kanske en viktig information, eller var det så att Kaliber ville stoppa granskningen av det egna programmet? Vad var syftet?

När sådant förekommit på andra håll har det blivit ett väldigt hallå. Nu senast MPs pressis som försökte köpslå med SVT Agenda om att ”steka” ett inslag om Kaplan i utbyte mot något annat. Dvs att påverka redaktionen att ändra inriktning/stoppa sin nyhet.

Nu när samma sak händer inom samma public service-koncern, tycks ingen uppröra sig. Vore kul om Medierna gräver vidare i denna fråga. Vad ville Kalibers producent uppnå med sitt samtal?

Anna Hedenmos lilla lustmord på slingrande politiker

Anna Hedenmo ställde en serie frågor till Isabella Lövin och Gustav Fridolin i SVT Agenda 15/5-16. Här är Hedenmos frågor. Jag har utelämnat MPs svar, eftersom de inte gav svar på frågorna:

– Stämmer det att MP redan i höstas gjorde upp med S om att pröva Vattenfalls försäljning av brunkolsverksamheten på affärsmässig grund och inte klimatmässig?

– Finns det en uppgörelse med S?

– Är det redan avgjort med S, gav ni upp kampen mot den här försäljningen redan i höstas genom en uppgörelse med S?

– Det fanns alltså en uppgörelse…

– Kan jag bara få ett ja eller ett nej – fanns det en uppgörelse i höstas med S?

– Betyder det ett nej eller ja?

– Jag tolkar det som ett nej…

– Är svaret nej?

(Här bryter Fridolin in …)

– Men var det en uppgörelse mellan S och MP i höstas om det här?

– Det finns alltså en uppgörelse, tolkar jag det som.

– OK, har ni kastat in handduken här när det gäller brunkolet?

– OK, jag tror inte att vi kommer längre på det här spåret just nu …

Vad skulle de då ha sagt? Jag kan inte ge något råd om detta, eftersom jag faktiskt inte vet vad som är sant. Fanns det en uppgörelse i höstas eller inte? Det är fortfarande höljt i dunkel. Uppenbarligen ville språkrören inte tala om som det var och försökte istället dölja sanningen.

I dagens DN skriver Johan Hilton: ”Det medietränade samhället håller på att förvandlas till ett hot mot demokratin. I tv-sända partiledarutfrågningar svarar politiker på allt utom frågorna” http://www.dn.se/kultur-noje/kronikor/johan-hilton-har-stod-en-ung-politiker-och-lat-som-en-aderforkalkad-papegoja/

Jag ger Johan Hilton rätt i att beteendet är ett hot mot demokratin. Men han har fel om att det skulle vara ett resultat av medieträning. De viktigaste punkterna under en sådan träning är att alla svar ska innehålla tre ingredienser: det ska vara sant, relevant och intressant. I språkrörens fall undvek de sanningen genom att tala om irrelevanta saker i förhållande till den fråga som ställdes.

Det är inte resultatet av medieträning, det är dålig mediehantering.

Mitt vanligaste råd som medietränare är: Säg som det är. Säg ja till ett beslut och stå för det. Säg nej till ett beslut och stå för det. Något mellanting finns inte.

Se Anna Hedenmos citerade frågor kan ses mellan 2:26 och 5:55. Sevärda minuter.

http://www.svtplay.se/video/8318097/agenda/agenda-svt

 

”Nej”, var svaret som vi inte fick höra på frågan: – ”Ska du förbjuda svenska banker att göra affärer med skatteparadis?”

Camilla Kvartoft är en bra intervjuare som inte ger sig i första taget. När hon intervjuade finansmarknadsminister Per Bolund (MP) i SVT:s Agenda, frågade hon fem gånger innan hon gav upp och utan att vi fått något svar om  han ville ha ett förbud för svenska banker att göra affärer med skatteparadis. Här fick vi istället se en minister som balanserade i en opinionsstorm, och försökte signalera krafttag – utan att svara ”nej” på frågan. Inslaget sänt den 10/4 -16 och handlade om förtroendet för bankerna efter Panama­läckan. (Min kursivering nedan)

CAMILLA: Är du beredd att förbjuda svenska banker att göra finansiella affärer med svartlistade skatteparadis?

PER: Till att börja med har ju svenska regeringen jobbat väldigt intensivt och hårt, och också lyckats med att faktiskt sluta informationsutbytesavtal med väldigt många länder som förut har varit ovilliga att dela med sig av information. Och därmed har man kunnat gömma undan skattepengar där. Så att nu har vi börjat få mer ett generellt regelverk där vi faktiskt ser till att vi hittar de här pengarna, att de faktiskt går att få fram. Och därför har vi också skjutit till mer pengar till Skatteverket för att kunna använda all den nya informationen som de får till sig så att vi kan hitta de här pengarna.

CAMILLA: Men det har ju inte räckt. Är du beredd att gå längre och faktiskt förbjuda svenska banker att göra affärer just till exempel i Panama?

PER: Nu tycker jag ju, i första hand så ska vi använda oss av den här informationen som vi nu får fram genom de här avtalen. Men det är klart, är det länder som verkligen sticker ut och vägrar ta något som helst ansvar. Ja, då får vi fundera på om det finns möjligheter att gå vidare på andra sätt.

CAMILLA: Varför bara fundera? Varför inte agera?

PER: Ja, för att jag tycker ju att det allra bästa är ju om vi kan fortsätta att bedriva affärer med andra länder, och det är klart att det är ju det som vi skulle vilja eftersträva. Men det är klart att blir det så att man verkligen använder … Att vissa länder vägrar att medverka, och att man bara uppenbart vill tjäna pengar på grå eller till och med svart verksamhet. Ja, då får vi ju fundera på om det finns andra åtgärder vi kan vidta. Men vi har också vidtagit en hel del åtgärder. Till exempel så har vi ju reglerat när det gäller just personer i politiskt utsatt ställning. Till exempel de statschefer och ministrar som vi har sett har varit inblandade. Där finns det nu särskilda krav som är väldigt strikta i Sverige. Och även så håller vi på att införa en ny penningtvättslag som ska börja gälla 2017. Och i sammanhanget med det så kommer vi också ta in den här informationen som nu har kommit och se om man kan skärpa den lagen ännu mer än vad som var tänkt från början.

CAMILLA: Ja, till exempel, du kritiserade finansminister Anders Borg tidigare för att han hade hårda ord men lam handling då, när det gällde bankerna. Kan du erbjuda någonting mer än lam handling här?

PER: Ja, vi har ju nu fattat beslut om lagar som gör att vi har väldigt hårda sanktioner. Det handlar om att man kan få böter på upp till 10 % av omsättningen i banken så det kan ju mycket väl handla om miljardbelopp. Och är det väldigt, väldigt stora brister som finns, ja då kan man till och med dra in tillståndet för en bank. Så att det är ju verkligen sanktioner som ingen …

CAMILLA: Men du är inte beredd att förbjuda en svensk bank till exempel att faktiskt hjälpa till att sätta upp såna här brevlådeföretag i skatteparadis?

PER: Jo, vi gör ju massor med åtgärder för att förhindra att just det ska inträffa, och att man också ska … Försöker man placera sina pengar utomlands för att undvika skatt så ska den informationen komma till skatteverket. Och dessutom nu 2016 så automatiseras dessutom det här informationsutbytet så att vi automatiskt får den informationen. Och det är precis på det sättet som jag hävdar att vi måste jobba och jobba vidare, att se till så att vi hela tiden skärper reglerna och samarbetar internationellt.